Idag vill jag skriva om hur viktigt det är att du skyddar dig själv, när du är en känslig person som drömmer om att ge utlopp för din kreativitet.

Poet David Whyte pratar om vikten i att gömma sig. (Jag har översatt hans ord fritt, med mina målmannakunskaper. Hela engelskspråkiga texten hittar du genom att klicka här. )

“Att gömma sig är ett sätt att hålla sig vid liv. Att gömma sig är ett sätt att rymma oss själva tills vi är redo att ta ett steg ut i ljuset. Att gömma sig är ett av de briljanta och virtuosa förfarandena av nästan varje del av den naturliga världen: den skyddande tystnaden av ett isigt nordiskt landskap, den burna knoppen av en framtida sommarros, den snöbundna inre pulsen av en björn i ide. Vi underskattar värdet av att gömma oss. Vi blir undangömda av livet i vår moders livmoder and förbereder oss själva för vårt första framträdande i den belysta världen; om vi uppenbarar oss själva för tidigt i den världen behöver vi genast intensivvård.”

Det är okej att skydda dig själv, medan du tar små steg mot dina kreativa drömmar

Det kan vara svårt att ge oss själva tillåtelse att vara beskyddade, att gömma oss, att undersöka inre okänd terräng i oss själva eller i vårt liv och att inte öppna dem åt världen utanför. Speciellt i den takten vi lever idag. Det här kan vara speciellt svårt, om vi är vana att vara modiga. Om du på något sätt är van att uttrycka dig själv öppet, är det möjligt att det har blivit ett näst intill automatiskt val att våga.

Så hur kan vi veta, att vi behöver skydda oss själva, gömma oss, tid att växa i skymundan? Jag har suttit med den här frågan mycket och min erfarenhet är, att svaret ligger i att både kunna vara närvarance med mina obekväma känslor, acceptera dem och i att ta små steg mot det jag vill uppnå.

Att börja någonstans

Jag vill dela en historia med dig. För tre år sedan, bad min son mig att komma med honom och öva Taekwondo. Efter första träningen hade instruktören berättat att de vuxna i familjen är välkomna med. Min första reaktion på min pojkes fråga var både rädsla och längtan. Jag ville säga nej, för tanken av att träna något nytt och svårt när andra föräldrar tittar på, kändes förskräckande. Men min längtan viskade: “Du har alltid velat träna kampsporter.” Jag svarade ja åt min son.

Så hoppar vi över de tre första åren av träning, som jag har skrivit om i andra artiklar. För ett år sedan, i maj, var det dags för bältprov. Den här gången organiserades de på ett nytt ställe. Vi skulle testa för det gröna bältet med en blå rand. Mitt i den yrvakna naturen orienterade vi oss per buss till det nya stället. När vi kom fram, var korridorerna fulla med människor, som gick hit och dit. Vi bytte om och hittade vår väg till en gigantisk hall som kunde rymma hundratals människor. Salen var full med röster, ljud, ekon, klara ljus och människor i olika stadier av spänning.

“Oj då,” tänkte jag.

En orsak till att jag hade fortsatt träna i min sons barngrupp all de här åren, var att jag bär med mig kroppsskam. Ibland kopplas kontakten mellan min kropp, mitt nervsystem och mitt förnuft av och jag fryser till. Det händer oväntat och är inte något jag kan kontrollera. Ledarna i barngruppen är varma, medkännande och kloka. De förstår och stöder olika inlärningssätt. Gruppen är ett tryggt ställe att träna på ett mjukt sätt.

När det blir för obekvämt

Sporthallen, som jag stod i för ett år sedan, var ett helt annorlunda ställe. Det var så fullt av sinnesintryck att mitt nervsystem kändes som om det ringde på alla håll. Fast jag inte insåg det då, vände jag över till autopilot under de första minuterna av uppvärmningen. Men jag fortsatte, med en god attityd och stödde mina barn som en bra mamma gör.

När det var dags för provet, blev vi indelade i våra egna grupper och tillfället satts igång. En väldigt snygg, främmande för mig, man med svart bälte ledde vår grupp. Han skällde den ena barska ordern efter den andra.

Har du någonsin sett de där lustiga filmerna om en danskurs, där en deltagare är litet i otakt med de andra? När hela raden av dansare vänder sig till höger enligt koreografin, krockar nästan den här ena deltagaren med de andra, för att hon är så efter. Det var jag under bältprovet. Allt jag hade kunnat flög sin väg och mitt huvud stod helt tomt. Efter tre övningar satt mitt inre system av skam&bestraffning igång och min kropp påminde hela tiden mindre om en varelse och mera om till exempel en kratta, ett skåp, eller en dörr utan gångjärn.

Gåvan som kan finnas att hitta inuti skammen och i att skynda långsamt

När jag äntligen kom hem efter den här upplevelsen spenderade jag ett antal dagar med mina starka reaktioner, med hela tiden växande medkänsla. Jag började så småningom förstå varför barngruppen var så viktig för mig. Acceptansen växte när jag kände in min fyrtioåriga kropp och dens långsamma utveckling. Att öva snabba och starka sparkar väcker upp min kropp som är benägen att frysa till, bli klumpig och tung av min inre kritik, eller rädsla. Jag förstod att träningen i barngruppens tillitsfulla atmosfär gav mig tillåtelse att vara ödmjuk och liten inuti, fast jag kroppsligen är lika stor som handledarna. Via den här vägen hittade jag mera och mera av den verkliga styrkan och flexibiliteten.

Det jag har lärt mig om att gömma mig och om att vara beskyddad och som jag skulle vilja att ditt hjärta hör, är att när vi vägrar att tvinga oss in i en takt som förväntas utifrån, på samma gång som vi ändå rör oss framåt med de små steg som är möjliga, då hittar vi en kontakt med en trygghet som tillåter oss att blomma, helt naturligt, på vårt eget sätt. För att vi kan göra det här, för att vi skulle kunna beskydda kreativiteten som höljer vår kärna, måste vi öva oss på att vara närvarande med våra obehagliga känslor på samma gång som vi rör oss i vår egen takt, hur långsamt det än går. När vi är närvarande med våra rädslor på samma sätt som vi är närvarande för vår inspiration och vår entusiasm, har vi tillräckligt mycket information att göra våra egna val. Vi hittar lättare de målsättningar som på riktigt berikar vårt liv och hämtar in mening.

Det skulle vara fint att läsa hurdana erfarenheter och tankar du har om att beskydda din kreativitet och om att gömma dig. Om du vill dela med dig, skulle det vara härligt att läsa din kommentar.

Längtar du efter att måla?

Crealife erbjuder ett utrymme, där dina sinnen kan vila, där du får glömma din vardag och dyka in i ditt eget sätt att uttrycka dig själv.

Läs mera här.